DIKTER OCH MINDRE STYCKEN

AV

AUGUST STRINDBERG

                I elektronisk utgåva av Lars Aronsson,
       Lars Ilshammar, Karl-Johan Karlsson och Leif Nixon genom
                   P r o j e k t   R u n e b e r g

This text was published by Project Runeberg This electronic text was published by Project Runeberg, and is free of copyright. You are free to copy and distribute it in any form (electronic or on paper) and for any purpose (for free or for money).

Project Runeberg publishes free electronic texts, such as this one, in Scandinavian and Finnish languages (Swedish, Norwegian, Danish, Icelandic, Faroese, Finnish, Lappish, Estonian, Karelian, Ingrian, and Livonian) and their dialects.

Project Runeberg is a part of Lysator, a students' computer club at Linkoping University in Linkoping, Sweden. Individuals in many countries have contributed their voluntary work. 

  PROJECT RUNEBERG, founded in December 1992, is an open and voluntary
  initiative to create and collect free electronic editions of classic
  Nordic literature and art -- see http://www.lysator.liu.se/runeberg/
  Anonymous FTP file archive: ftp.lysator.liu.se, /pub/runeberg/README
  Questions  Dial international +46-13-126498
  Snail mail Lysator, Linköping University, S-581 83 Linköping, Sweden

Esplanadsystemet

Där gamla kåkar stodo tätt och skymde ljuset för varandra, dit sågs en dag med stång och spett en skara ungfolk muntert vandra Och snart i sky stod damm och boss, då plank och läkt de bröto loss. Det ruttna trät, så torrt som snus, det virvlar om med kalk och grus. Och hackan högg och stången bröt och väggen föll för kraftig stöt. Och skrapan rev och tången nöp, att taket föll och skorsten stöp. Från kåk till kåk man sig beger, från syll till ås, allt brytes ner. En gammal man går där förbi och ser med häpnad hur man river. Han stannar; tyckes ledsen bli, när bland ruinerna han kliver. -- "Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya Villastaden?" -- "Här skall ej byggas upp igen! Här röjes blott för Esplanaden!" -- "Ha! Tidens sed: att r i v a hus! Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~" -- "Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?"

Flöjeln sjunger

Det sitter en flöjel på ladans tak, tobaksladans... Han sjunger bara rakt på sak vid nordlig vind... I frost, med ros- tigt gap; skrap; skrap; det är en drake på en hake; vassa tänder; vinden vänder. Vip; rip; lip; lipa, stripa bladen. Vad sa den? Tobaksbladen Ala; mala; snus; kardus; karduser förtjuser magistern. Gardister; sprit, slit, plit på baln! Korpraln!!! Mästarn, tobaksmästarn på lur, ur, ur, ur, ursinnig, finnig; irr, irr, irr klirr; klirrsporre; orre, rus, sinkadus, kris -- -- -- polis!!! Det sitter en flöjel på ladans tak, tobaksladans. Han visar stundom mera smak, vid sydlig vind. Höst, tröst! Trösta mej! Brösta dej ej! Järn brytes, ljus snytes. Du hoppas -- du snoppas. Draken på haken visslar, gnisslar tänder; bänder. Vicka, vricka -- err, err, err, spärr -- spärras? Förvärras slit, slit, slit. Än en bit. Vänster, höger, rostig, tröger, norr och söder, sorg och döder. Lip, lip!

Företal till romanen "Giftas"

Intervju. Interv.: Nå herrn har gått och skrivit en romanbok igen nu? Förf.: Ja, kära herre, så illa är det! Jag vet att det är stort straff på det, men jag kunde inte hålla mig! Interv.: Men jag tycker det är inkonsekvent att hugga på författeri och sedan själv gå och författa. Medger herrn det? Förf.: Medgives! Interv.: Herrn medger, att herrn är inkonsekvent? Förf.: Javisst! Jag är liksom allt skapat underkastad utvecklingens lag, och utvecklingen går framåt genom återfall! Den här romanboken är bara ett litet återfall (en rechute), men herrn skall inte vara ond på mig för det. Om ett par år skall jag sluta med romanböcker, pjäsböcker och versböcker, om det är möjligt! Interv.: Vad tänker herrn ta sig till sedan då? Förf.: Jag tänker bli intervjuare. Ja det är allvar det. Ser ni jag har tröttnat på att sitta och gissa mig till vad mänskorna mena, i synnerhet när de skriva böcker; jag vill göra som ni: gå och fråga dem! Men, till saken! Vad tycker herrn om min nya bok! Interv.: Jag tycker för det första att den är illa gjord. Den är inte utförd. Förf.: Om herrn visste hur rätt herrn har! Den är inte utförd! Det var just meningen det. Jag hade nämligen för avsikt att skildra ett rätt stort antal fall, vanliga fall, av förhållandet mellan man och hustru, ville icke skildra fyra undantagsfall som fru Edgren, eller ett vidunders fall som Ibsen, vilka sedan tagas såsom norm för alla fall. Därför har jag icke utfört mer än en sexa på Stallmästargården, där ni har två sorters lax, med dill, färska pressgurkor, små biffstekar med spansk lök, kyckling och jordgubbar. Dessutom har jag kräftor (honkräftor) på Rejners, pannkakor på Djurgården; en trädgård på Norrtullsgatan med ett blommande äppelträd, sex sorters blommor och ett par nattskäror. Vidare har jag Adolf Fredriks kyrka och en florett, och minst trettio sjömanstermer, som jag tagit ur en nautisk ordbok! Är det icke realistiskt, va? Interv.: Jo, men herrn skulle ha utfört korvetten Vanadis och i Schweizerdalen skulle det ha varit litet naturskildring, som herrn kan så bra med. Det är som sagt inte utfört. För det andra är herrns bok osedlig. Erkänner herrn det? Förf.: Ja, det gör jag, enligt edra begrepp, ty om sedligheten är var den blivit, ett brott mot naturen, då är min bok osedlig, ty den är enligt och efter naturen. Interv.: Det där är bara Rousseau! Och det behöver man inte svara på! Men för det tredje är herrns bok reaktionär. Herrn som är frisinnad, gubevars, har tillåtit sig att gyckla med kvinnofrågan. Hur vågar herrn det? Förf.: Jag medger att det fordras större mod att gyckla med det fåniga på modet, än att låta sig bäras av en konjunkturström! Interv.: Kan herrn kalla kvinnofrågan fånig! Förf.: Ja att vilja frigöra kvinnan från naturen anser jag lika brottsligt som att söka frigöra mannen från densamma. Var god, herr Intervjuare, och lägg märke till att nuvarande försök att frigöra kvinnan är ett uppror mot naturen som skall straffa sig. -- Men om herrn behagar att läsa mitt förord skall herrn få se och höra fullständigt vad jag menar om saken! Vill herrn det! Interv.: Jag skulle hellre vilja att jag fick låna det! Förf.: Och trycka av det! Gärna! Ju flera som får läsa det, desto bättre. Se här är det!

Lördagskväll

Vinden vilar, viken ligger som en spegel, kvarnen somnar, seglarn tar ner segel. Oxarna bli släppta ut i gröna hagen, allting rustar sig till vilodagen. Morkullsträcket drager över skogen, drängen spelar dragklaver vid logen, förstukvisten sopas, gården krattas, trädgårdssängar vattnas och syrener skattas. På rabatten ligga barnens dockor under brokiga tulpaners klockor. Bolln i gräset lagt sig i skym unnan, och trumpeten drunknat uti vattentunnan. Gröna luckor äro redan slutna, låsen stängda, reglar skjutna, frun går själv och släcker sista Ijuset, snart i drömmar sover hela huset. Ljumma juninatten slumrar stilla, still står gårdens nötta vädervilla, men i stranden ännu havet gormar; det är bara dyningar från veckans stormar.

Sångare!

Sångare! Hur länge viljen I sjunga vaggsång och skallra med skallra för unga släktet? Vi bjuden I än på flaskor och nappar? Han ej I sett att söta mjölken är orörd? Och barnen fått tänder? Sångare! Hur länge viljen de små I skrämma med busar byltade in i multna paltor? Dran hop de rostiga harnesk och värjor och skicka dem sen till sista beskådan i Nordiskt Museum! Sångare! Vi jämren I jämt om idealen som svekos? Var tid har sina idéer om ting och om saker; och vi ha våra idéer om verkligheten! Förblin I verkligen trogna Era idéer; vi svika ej våra! Sångare! Vi sjungen I endast i höga ton om de höga? Det höga i livet ges för oss är det högsta. Vi sätten I ännu det skönas sken för det sanna? Det sanna är fult så länge sken är det sköna. Det fula är sanning! Sångare! Må smäktande serenader i månsken tystna! Fast ljuset ännu i fönstret brinner, har idealet dock lagt sig i varma lakan. Hon börjar bli gammal, den gamla sköna och håller på nattron! Sångare! Om icke nattluft spräckt Era vackra röster och om I viljen lära Er nya sånger; välan så låten den gamla sköna få sova! Vi ta tillsammans en sång för den nya dagen ty solen är uppe!

Solnedgång på havet

Jag ligger på kabelgattet rökande "Fem blå bröder" och tänker på intet. Havet är grönt, så dunkelt absintgrönt; det är bittert som chlormagnesium och saltare än chlornatrium; det är kyskt som jodkalium; och glömska, glömska av stora synder och stora sorger det ger endast havet, och absint! O du gröna absinthav, o du stilla absintglömska, döva mina sinnen och låt mig somna i ro, som förr jag somnade över en artikel i Revue des deux Mondes! Sverige ligger som en rök, som röken av en maduro-havanna, och solen sitter däröver som en halvsläckt cigarr, men runt kring horisonten stå brotten så röda som bengaliska eldar och lysa på eländet.

Ett halvt ark papper

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se, om han hglömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevt i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspeglats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper. Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salkakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod det hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och nummret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycket oro. Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar. Därpå: möbelhandlarn, tapetseraren: han sätter bo. Expressbyrån: de flyttar in. Operans biljettkontor 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder, då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån. Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det. Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga, deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren. Under hennes namn står Doktor L. För fösta gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs. Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri. Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodern icke på sin plats. Nej. Ty hon ligga till sängs. Det, som sedan följde, kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för en drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft. Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det. Men han tog solpappret, kysste det och lade det i sin bröstficka. På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv. Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände, att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

Vargarne tjuta

Vargarne tjuta på Skansen, isarna råma på sjön, furorna knaka i backen, tyngda av första snön. Vargarne tjuta i kölden, hundarne svara från stan; solen gick ner efter middan, natten börjar på dan. Vargarne tjuta i mörkret, gatornas lyktor sitt ljus sända som norrsken i höjden över de hopar av hus. Vargarne tjuta i gropen, nu de få blodad tand, längta till fjäll och till urskog, när de se norrskensbrand Vargarne tjuta på berget, tjuta sig hesa av hat, mänskorna gav dem för frihet tukthus och celibat. * Vinden vilar, stillhet råder, stadens tornur slagit tolv! Tysta slädarna på föret glida som på bonat golv. Sista spårvagnsklockan klingat, ingen hund på gatan hörs, staden sover, lyktorna släcks, ej en kvist på träden rörs; nattens himmel svart som sammet välver sig oändligt djup. Högt Orion svärdet svänger, Karlavagnen står på stup. Elden i spisen slocknat, blott i fjärran står en rök; ur en skorstensobelisk den stiger som utur ett jättekök; det är bagarn, som om natten reder oss ett dagligt bröd. -- Röken stiger, blåvit, lodrätt; men -- just nu den färgas röd. Det är eld! Det är eld! Det är eld! Det är eld! Och ett rödglödgat klot stiger upp som en måne i fyllet; och det glödande rött går i vitt och i gult och slår ut som en solros ur hyllet. Är det soln, som går upp bland de kolsvarta moln utur husmassors hav? Där vart tak är en kam på en våg, som är svart lik en grav. Nu står himlen i brand, varje torn och kupol uti stan, varje spira och stång, varje gränd, varje prång stå så ljust som på dan! Varje kabel och tråd utav koppar blir röd som på harpan de lågstämda basar. På fasaderna ses varje ruta i eld och de snötäckta skorstenar lysa som kasar, varken sol eller måne det år! Ingen lusteld beställd! Det är eld! Det är eld! Det är eld! Men på berget, som nyss uti nattmörker låg, där är ljust, där är liv. Ifrån vargarnes gropar där stiger ett tjut som de stuckits med kniv, utav hat, utav hämnd; det är mordbrännarlust, det är mördarefröjd, Då ett skallande skratt ifrån rävkulan går, man är glad, man är hemsk, man är nöjd. Och i björnarnes bur, där dansas på häl vid ett grymt som av slaktade svin, men i lodjurets gryt är det tyst och man ser blott ett tandraders skinande grin. * Och sälarne ropa sitt ve! Ve över staden! Rop som av drunknande på havet. Och alla hundarne tjuta i kör; gläfsa, vinsla och skälla, rycka i kedjorna, kedjorna, sjunga och gråta och gnälla som osaligas andar! De hava medlidande, endast de, hundarna, med sina vänner mänskorna -- vilken sympati! Nu vakna älgarne, nordanskogens furstar, de samla och reda sina långa skänklar, sträcka ett trav i en begränsad volt inom kättens stängsel. Törna emot gärdselstängerna som sparv mot ruta; böla oförståendes, undrande om det är dag igen. -- En ny dag, som alla de andra, lika dödande lång utan annat synligt ändamål än att följas av en natt. -- Då blir det liv i fågelvärlden; örnarne skrika och flaxa, fresta de nötta vingarna, pröva en lönlöst höjdflykt, stöta huvet mot järnstänger, bita i galler, klösa, klänga, tills de falla på mullen och bli liggande lama, med släpande vingar som på knä -- knäböjande, bönfallande om en nådestöt, som återger dem åt luften och friheten. Falkarne vissla och ila som fjädrade pilar -- hit och dit; vråkarne jämra sig som sjuka barn. -- De tama vildgässen vaknat och sätta an med spända halsar ett ackord av vallhjornslurar. -- Svanorna simma stumma snappa mellan isflaken efter de seglande eldflammorna, som ila likt guldfiskar på dammens yta; stanna stilla och sticka huvena ner i det svarta vattnet -- de vita svanorna -- bita sig fast i botten för att slippa se på hur himlen brinner opp. Det mörknar åter, brandkårsluren har vigt in tystnad över stad och land; ett rökmoln sträckes över stadskonturen som bilden av en svart ofantlig hand.

Fabler och smärre berättelser

En vacker hasselbuske stod i hagen. Nötterna voro mogna, när en ekorre kom dit, en strålande augustidag. -- Det här är min hasselbuske -- sade han för sig själf och hoppade upp på en gren för att pröfva sina tänder på de läckra frukterna. -- Bort härifrån, din tjuf! -- hördes en svag stämma inifrån busken. -- Werda? -- ropade ekorren och tittade än hit, än dit. Snart hade han upptäckt en hasselmus vid buskens fot. -- Vill du lunka din väg och lämna mina nötter i fred! -- återtog hasselmusen. -- Dina nötter -- flinade ekorren och angrep nötterna allt hvad han orkade, utan att genera sig. -- Låt vara, tjuf där! -- Med hvad rätt, om jag får fråga, tillhör den här busken dig? -- I kraft af jus primi venientis, den förstkommandes rätt, om du så vill. -- Mycket bra, min herre, och jag tillägnar mig den i kraft af jus primi occupantis, den först besittningstagandes rätt. Styrkan går före rätten. Jag är starkast, alltså har jag företräde framför dig, ser du! -- Hvad har ni där att göra? -- pladdrade nötskrikan, ditlockad af bullret. -- Låt bli mina nötter, annars ska du få se på annat! -- Ursäkta, min herre -- svarade ekorren genast -- men det är jag som nyss har upptäckt den här busken. -- Att du har upptäckt min buske, det tror jag nog, men med hvad rätt har du bemäktigat dig den? -- Jag har tagit den i kraft af... -- Du har helt enkelt tagit den. Och nu kommer jag och tar igen den. I samma ögonblick nötskrikan skall störta lös på ekorren, faller ett tätt stenregn ned öfver de stridande, som få brådt att kila undan. -- Så'na rackare -- skreko pojkarna, som kommit dit för att samla nötter -- nu få de ingenting för sitt besvär. Och gossarna började plocka nötter i sina mössor. -- Jag tror man har roligt bakom buskarna -- brummade arrendatorn, som nu uppträdde på skådeplatsen. -- Tillåt, herrar tjufvar, att jag gör det hett om öronen på er, så att edra åsikter om den enskilda äganderätten inte må komma på villospår. -- Vackra spön, de där -- afbröt honom korpralen, som kommit dit med patrullen, och drog sin huggare -- just hvad vi behöfva till fascinerna. -- Stopp där -- invände arrendatorn. -- Är ni möjligen egendomsägaren? -- frågar korpralen. -- Nej, det är ni inte! Håll då munnen! -- Men jag är arrendatorn. -- Än se'n då! Ni har inte själf rätt till att skära af den där hasselbusken, men det har jag. -- Skulle lagarna om äganderätt kanske vara upphäfda? -- frågade arrendatorn. -- För den här gången, min gode man; under vapnen tiga lagarna, och om ni vill följa med mig till egendomsherrn, skall jag visa honom rekvisitionsordern. Här är den. De gå; men knappt äro de borta, förrän en järnvägsnivellör uppträder i spetsen för en flock arbetare. Han ställer upp sitt vattenpass, gör beräkningar, tar sikte, skrifver anteckningar och fördelar arbetena. -- Hugg bort busken där, till en början -- säger han. Sagdt och gjordt. -- Med hvilken rätt tillåter ni er att göra skogsåverkan -- frågar egendomsherrn, som kommit till platsen. -- I kraft af expropriationslagen. -- Godt, min herre. Var så god. Och egendomsherrn går, nöjd med denna förklaring. -- Lagligt ingrepp i den enskilda äganderätten, det där -- säger korpralen. -- Med den sistkommandes rätt -- utbrister arrendatorn. -- Nu ska vi skynda oss att expropriera nötterna mumla pojkarna. -- Jag gör rekvisition -- pladdrar nötskrikan. -- Kom nu och säg att det finns någon äganderätt -- piper hasselmusen.

Blygsamhet och kyla

-- Usch, mamma, ropade ripungen, då hon från dalen kom upp igen på fjälltoppen, därnere är det fåglar som visar sina ben. -- Dåligt sällskap för unga flickor, sade modern och for med näbben öfver sin hvita byx, som gick ända ned på klorna. Men hvilka äro dessa fräcka varelser? frågade hon. -- Sannerligen jag det vet, svarade ungen. Modern ville bege sig dit ned för att ta reda på saken. Hon kröp genom ljungen och kråkriset och kom till en björkdunge. Där satt en flock rapphöns nerhukad, hvilken hade förvillat sig dit från slättlandets mejade fält. Och alla hade de fotlederna nakna så som skaparen hade gjort dem. -- Hvarifrån kommer ni, fördärfvade varelser? ropade ripmamman. -- Jo, vi komma från Södern, där det är för varmt att gå i benkläder, svarade en rapphöna. -- Laga er då i väg till Södern, och det fort! Vi vill inte veta af edra sydländska seder i vårt kyska land. -- Jo vackert äro ni kyska i era byxor, inföll rapphönan. -- Jaha, min fru, vi ha ännu inte förlorat den naturliga blygsamhetskänslan. -- Prat, genmälde rapphönan, det är inte af blygsamhet som ni anlagt byxor, det är bara för kylan. Och alla rapphönsen uppstämde i korus: -- Det är inte af blygsamhet, det är bara för kylan.

Fosterlandsvännerna

Körsbärsträden stå i blom, och gäddan spritter i den lilla vikens vass. Den unge äkte mannen sitter på förstugubron till bondstugan, som han hyrt för sommaren. Frigjord från löskrage och manschetter, ställer han i ordning sitt metspö, under det han inandas den friska majluften, blandad med doften från en tobakspipa. Hans unga hustru håller på att packa upp kappsäckarna, och barnen leka i trädgården, där tulpander och narcisser nyss slagit ut. -- Skulle tro det är skönt att vara på landet! utropar mannen. Hvad jag afskyr staden! Och han pekar åt de rökiga dunster, som äro lägrade vid horisonten åt det håll där staden ligger långt i fjärran. -- Och bara hösten har kommit, afskyr du landet och sjunger stadens lof, svarar hustrun. -- Du vill säga, att det är en temperaturfråga. -- Ja, hvarför inte. Men barnen komma springande och skrika med full hals: -- Svalorna, svalorna, där komma de! Och luften genljuder af kvittret från flyttfåglarna, som komma för att afsyna sina förårsbon, fastkittade under stugans gafvel. -- Svalorna för ju med sig lycka åt huset, gör de inte det, mamma? frågade lillan. -- Jo, mitt barn, svarar modern. Och därför ska man låta bli deras bon. Kom väl ihåg det, barn, och märk hur de älska sitt land. De återvända alltid... -- Till sin första kärlek, ifyller mannen. -- Och de fara sin väg om hösten, alldeles som jag! Svalorna, som sutto på telegraftråden, hade börjat småprata. -- Allt är likt sig här, utom att hannen där åldrats något. -- Vintern måtte vara hård i det här främmande landet. -- Ja då, om den där vintern kunna sparfvarna berätta åtskilliga gräsliga saker. -- Då är vår Söder bättre, bara inte de fattiga fellahs satte ut nät för oss för att kalasa på våra stekar. -- Det är en dålig religion, den egyptiska, som tillåter infödingarna att äta svalor. Då är Nordens religion bättre. -- Ganska bra land att bo på sommarnöje i, det här nordliga landet, med fäderneslandet har ändå alltid företrädet. -- Men nog är det i alla fall ett hårdt göra att företaga den här bröllopsresan för hvarje år. -- Det har varit modernt i många hundra år, så att Norden har blifvit vårt barnbördshus. -- Man påstår att Nordens folk ställa sin bröllopsresa till vårt land. -- Just det: man gör återbesök. * Andra dadelskörden är slutad, höstregnen ha fått gräsvallarna att grönska på nytt, Nilen stiger, och myggen börjar lägga ägg i den heliga flodens vass. Den fattige fellahn ligger utanför sin koja och gassar sin krökta rygg i solskenet. Hustrun är sysselsatt med att mala durra på handkvarn. De utsvultna barnungarna roa sig med att kasta gyttja i hvarandras bruna ansikten. -- Aldrig fisk, aldrig fågel; bara durrah! suckar fellahn och sneglar på hustrun. -- Du ligger och drar dig där, fast svalorna ha kommit tillbaka, svarar hustrun flegmatiskt. -- Svalorna? Hvad jollrar du om? -- Jo visst! Jag såg dem i morse, hur de jagade utmed flodbrädden. -- Nu ska vi min själ äta stek. Fort hit med näten! Allah vare lofvad! Ack, de kära fåglarna, som inte glömma bort sitt fädernesland. Svalorna sitta på vasstråna och kvittra: -- Skönt fädernesland, där man äter svalor. -- Ja, men solen lyser, flugorna ä' bra, landet är godt! -- För säsongen, ja. Allt är bra i vårt land, utom fågelnäten. Och i alla fall är det vårt land. -- Vårt andra fädernesland. Ubi bene ibi patria. Där man äter bra, där är ens fädernesland!